– Min önskan är att den inte ska visa vad människor har gjort utan vad Gud kan göra! Guds verk ska visas, säger Ulla Svensson. Hon är en av fyra huvudpersoner i dokumentärfilmen Missionens människor, som journalisten Göran Skytte blivit klar med i dagarna.
Vem är hon, damen som alltid sitter på samma plats på tredje raden? Det var kyrkkaffe efter söndagsmässan i S:t Laurentii kyrka i Lund. Samtalet hade glidit in på några av församlingens personligheter, och damen på tredje raden hade redan gått hem. Någon började berätta.
Så kom det sig att Göran Skytte, journalisten som en morgon blivit så fascinerad av församlingsprästen Bo Branders predikan att han plötsligt var på plats varenda söndag (resultatet blev tidigare i höstas böckerna Ett år med Jesus I & II, som består av predikningar från ett helt år och efterföljande samtal mellan Skytte och Brander), fick höra om Ulla Svensson.
Det var hon som var damen på tredje raden – eller, som Göran Skytte uttrycker det efter att först ha bett om ursäkt, “en av de där riktiga svenska kyrktanterna”.
I EFS är Ulla Svensson känd: hon är lärarinnan som åkte ut som ensam missionär till Tanzania på 1950-talet, hon som började med att undervisa men som snart byggde skola efter skola (första gången av nöd, eftersom byggherren inte kunde tänka sig att sätta i gång med så lite pengar, senare därför att det behövdes och gick så bra) och ett konferenscenter också, hon som stannade på fältet i nästan fyrtio år. Hon är också känd som Anneth Mungas mamma – Anneth som rör sig lika hemvant på EFS årskonferenser, där hon självklart talar Tyringe-skånska, som hemma i Tanzania, där hon just har börjat bygga ett universitet efter att ha arbetat som diakoniansvarig i ett av den lutherska kyrkans stift.
Men det behövdes kanske en utomstående, en journalist med blick och nypor från samarbete med folk som Jan Guillou och sammanhang som Svenska Dagbladet och Rekordmagasinet, för att Ullas berättelse skulle framstå som uppseendeväckande.
– Jag har hört sedan att när de hade berättat vem Ulla var och vad hon hade gjort gick jag fram och tillbaka, fram och tillbaka, och mumlade: “Det är en film. Det är en film. Det är en film”, säger Göran Skytte och skrattar förtjust.
Han framhåller gärna att det var Guds heliga Ande som fick honom att styra bilen mot S:t Laurentii kyrka.
Nu tar filmen form på redigerarens datorskärmar. Missionens människor heter den. Ulla Svensson sa inte nej när Göran Skytte bad att få komma hem till henne med en kameraman och ställa frågor om hennes liv som missionär. Det var så det var tänkt: de skulle tala om Ulla och hennes långa arbete – “när jag kom hem hade jag bott i Tanzania i mer än halva mitt liv” – på missionsfältet för EFS.
Men så hände något:
– Det finns med på filmen, säger Göran Skytte. Hon berättade, och plötsligt frågade jag: Men ska vi inte åka dit, Ulla? Vill du det?
Ulla Svensson kom tillbaka till Sverige 1991 efter att ha dragit ut på pensioneringen ett år. Hon bor i Lund, har vinterkappa och går med en krycka till kyrkan – det är en tillvaro som är mycket olik den i Tanzania, men hon har funnit sig tillrätta och hade inga planer på att åka dit igen.
“Det är dyrt, och jag är så gammal”, sa hon när Göran Skytte slängde fram sin fråga.
Åldern kunde han inte precis göra något åt, men när idén väl fanns och filmprojektet växte presenterade han alltihop för bland annat EFS i Uppsala och Samfundet Pro Fide et Christianismo som lämnar bidrag till insatser för den kristna trons spridande. Överenskommelsen blev att EFS skulle få en film att använda i sitt stora 150-årsfirande och att Ulla skulle åka tillsammans med Göran och en kameraman till Tanzania. En grupp privata givare bestämde sig för att också vara med och finansiera det hela.
– Jag var lite ängslig för att inte orka, säger Ulla, men det var roligt alltsammans!
“Mama Ulla, Mama Ulla, mama Ulla!”
Göran Skytte berättar om hur människor flockades runt dem var de än kom. Ulla Svensson är en kändis i Tanzania – hennes gamla elever finns överallt. Många av dem har utbildat sig till lärare och arbetat länge, en del har blivit rektorer, och en har till och med öppnat egen skola och anställt flera av Ullas andra elever som lärare.
– De som gick i min första klass är ju gamla nu, säger Ulla. Vi träffade tio av dem i Dar es Salaam. De hade ordnat en fest för att jag skulle komma. De är pensionärer allihopa!
Dar es Salaam är Tanzanias gamla huvudstad, Dodoma på stäppen den nya. Ulla arbetade i Kidugala, Njombe och Mafinga. Göran Skytte hade funderat på hur hans lilla gäng skulle ta sig runt mellan “Ulla-platserna” i det stora landet och fått rådet att ta kontakt med Ulf Ekängen, som bott där i ungefär tjugo år och enligt tipsaren skulle veta det mesta. Det visade sig stämma: han ordnade inrikesflyg med missionsflygorganisationen MAF, körde själv omkring gruppen i sin van och tolkade ibland.
På det viset fick filmen en huvudperson till. Och så var det Anneth, som det inte gick att bortse ifrån – hon är ju en viktig person i Ullas liv. Och så presenterade Ulf sin medarbetare Edda Swilla-Mwambo, och plötsligt var det fyra som skulle följas med kameran.
– Det kommer till en, det går rakt in i en, säger Göran när han ska beskriva hur projektet utvecklades på plats i Tanzania. Man kan inte stoppa det. Eller jo, det kanske skulle ha gått att stoppa, men man måste vara öppen!
Ett par timmar senare säger han till sin redigerare Stefan att inte använda utropstecken – “det är bara fjortisar och rättshaverister som använder utropstecken”. Men hur ska man annars beskriva den förundran som omger missionens människor?
Ulla vandrar omkring i Kidugala och känner knappt igen sig: det var 160 elever på skolan när hon lämnade den, och nu är det över 500. Allt har vuxit så mycket.
– Jag var lite orolig för att husen skulle ha förfallit, säger hon, men det har de ju inte.
Ulf Ekängen tar med hela gruppen ut till några av de byar där han arbetar. Ulla har Anneth vid sin sida och lär känna Edda, som har varit stipendiat i Svenska kyrkan i Karlstads stift och som nu är prästvigd för den lutherska kyrkan och arbetar tillsammans med Ulf.
Göran Skytte sitter framför datorn och konstaterar att alla fyra finns i bild samtidigt vid ett tillfälle: de har kommit med Edda till en by där hon ska predika, och Ulla, Anneth och Ulf sitter på en bänk långt fram i kyrksalen.
– Där har vi missionens historia, dess nu och dess framtid i fyra personer, säger Göran och pekar mot datorskärmen. Det finns en ohygglig kraft i de här människorna. Det är fullständigt obegripligt vad de har gjort. De har en enorm ödmjukhet, hängivenhet och tveklöshet. Det finns en tro som kan flytta berg, och nu har jag sett den i verkligheten.
Så kan det gå när man dricker kyrkkaffe.
– Det ska bli spännande att se vad det blir av filmen, säger Ulla. Min önskan är att den inte ska visa vad människor har gjort utan vad Gud kan göra. Det är Guds verk som ska visas!
Anna Braw
Budbäraren nr 19, 2006.
Fotnot: På hemvägen från Tanzania fick Ulla Svensson en hjärtinfarkt. Hon hamnade på ett lasarett i Bryssel och fick stanna där i tio dagar. “Nu mår jag bra igen”, hälsar hon
Vem är hon, damen som alltid sitter på samma plats på tredje raden? Det var kyrkkaffe efter söndagsmässan i S:t Laurentii kyrka i Lund. Samtalet hade glidit in på några av församlingens personligheter, och damen på tredje raden hade redan gått hem. Någon började berätta.
Så kom det sig att Göran Skytte, journalisten som en morgon blivit så fascinerad av församlingsprästen Bo Branders predikan att han plötsligt var på plats varenda söndag (resultatet blev tidigare i höstas böckerna Ett år med Jesus I & II, som består av predikningar från ett helt år och efterföljande samtal mellan Skytte och Brander), fick höra om Ulla Svensson.
Det var hon som var damen på tredje raden – eller, som Göran Skytte uttrycker det efter att först ha bett om ursäkt, “en av de där riktiga svenska kyrktanterna”.
I EFS är Ulla Svensson känd: hon är lärarinnan som åkte ut som ensam missionär till Tanzania på 1950-talet, hon som började med att undervisa men som snart byggde skola efter skola (första gången av nöd, eftersom byggherren inte kunde tänka sig att sätta i gång med så lite pengar, senare därför att det behövdes och gick så bra) och ett konferenscenter också, hon som stannade på fältet i nästan fyrtio år. Hon är också känd som Anneth Mungas mamma – Anneth som rör sig lika hemvant på EFS årskonferenser, där hon självklart talar Tyringe-skånska, som hemma i Tanzania, där hon just har börjat bygga ett universitet efter att ha arbetat som diakoniansvarig i ett av den lutherska kyrkans stift.
Men det behövdes kanske en utomstående, en journalist med blick och nypor från samarbete med folk som Jan Guillou och sammanhang som Svenska Dagbladet och Rekordmagasinet, för att Ullas berättelse skulle framstå som uppseendeväckande.
– Jag har hört sedan att när de hade berättat vem Ulla var och vad hon hade gjort gick jag fram och tillbaka, fram och tillbaka, och mumlade: “Det är en film. Det är en film. Det är en film”, säger Göran Skytte och skrattar förtjust.
Han framhåller gärna att det var Guds heliga Ande som fick honom att styra bilen mot S:t Laurentii kyrka.
Nu tar filmen form på redigerarens datorskärmar. Missionens människor heter den. Ulla Svensson sa inte nej när Göran Skytte bad att få komma hem till henne med en kameraman och ställa frågor om hennes liv som missionär. Det var så det var tänkt: de skulle tala om Ulla och hennes långa arbete – “när jag kom hem hade jag bott i Tanzania i mer än halva mitt liv” – på missionsfältet för EFS.
Men så hände något:
– Det finns med på filmen, säger Göran Skytte. Hon berättade, och plötsligt frågade jag: Men ska vi inte åka dit, Ulla? Vill du det?
Ulla Svensson kom tillbaka till Sverige 1991 efter att ha dragit ut på pensioneringen ett år. Hon bor i Lund, har vinterkappa och går med en krycka till kyrkan – det är en tillvaro som är mycket olik den i Tanzania, men hon har funnit sig tillrätta och hade inga planer på att åka dit igen.
“Det är dyrt, och jag är så gammal”, sa hon när Göran Skytte slängde fram sin fråga.
Åldern kunde han inte precis göra något åt, men när idén väl fanns och filmprojektet växte presenterade han alltihop för bland annat EFS i Uppsala och Samfundet Pro Fide et Christianismo som lämnar bidrag till insatser för den kristna trons spridande. Överenskommelsen blev att EFS skulle få en film att använda i sitt stora 150-årsfirande och att Ulla skulle åka tillsammans med Göran och en kameraman till Tanzania. En grupp privata givare bestämde sig för att också vara med och finansiera det hela.
– Jag var lite ängslig för att inte orka, säger Ulla, men det var roligt alltsammans!
“Mama Ulla, Mama Ulla, mama Ulla!”
Göran Skytte berättar om hur människor flockades runt dem var de än kom. Ulla Svensson är en kändis i Tanzania – hennes gamla elever finns överallt. Många av dem har utbildat sig till lärare och arbetat länge, en del har blivit rektorer, och en har till och med öppnat egen skola och anställt flera av Ullas andra elever som lärare.
– De som gick i min första klass är ju gamla nu, säger Ulla. Vi träffade tio av dem i Dar es Salaam. De hade ordnat en fest för att jag skulle komma. De är pensionärer allihopa!
Dar es Salaam är Tanzanias gamla huvudstad, Dodoma på stäppen den nya. Ulla arbetade i Kidugala, Njombe och Mafinga. Göran Skytte hade funderat på hur hans lilla gäng skulle ta sig runt mellan “Ulla-platserna” i det stora landet och fått rådet att ta kontakt med Ulf Ekängen, som bott där i ungefär tjugo år och enligt tipsaren skulle veta det mesta. Det visade sig stämma: han ordnade inrikesflyg med missionsflygorganisationen MAF, körde själv omkring gruppen i sin van och tolkade ibland.
På det viset fick filmen en huvudperson till. Och så var det Anneth, som det inte gick att bortse ifrån – hon är ju en viktig person i Ullas liv. Och så presenterade Ulf sin medarbetare Edda Swilla-Mwambo, och plötsligt var det fyra som skulle följas med kameran.
– Det kommer till en, det går rakt in i en, säger Göran när han ska beskriva hur projektet utvecklades på plats i Tanzania. Man kan inte stoppa det. Eller jo, det kanske skulle ha gått att stoppa, men man måste vara öppen!
Ett par timmar senare säger han till sin redigerare Stefan att inte använda utropstecken – “det är bara fjortisar och rättshaverister som använder utropstecken”. Men hur ska man annars beskriva den förundran som omger missionens människor?
Ulla vandrar omkring i Kidugala och känner knappt igen sig: det var 160 elever på skolan när hon lämnade den, och nu är det över 500. Allt har vuxit så mycket.
– Jag var lite orolig för att husen skulle ha förfallit, säger hon, men det har de ju inte.
Ulf Ekängen tar med hela gruppen ut till några av de byar där han arbetar. Ulla har Anneth vid sin sida och lär känna Edda, som har varit stipendiat i Svenska kyrkan i Karlstads stift och som nu är prästvigd för den lutherska kyrkan och arbetar tillsammans med Ulf.
Göran Skytte sitter framför datorn och konstaterar att alla fyra finns i bild samtidigt vid ett tillfälle: de har kommit med Edda till en by där hon ska predika, och Ulla, Anneth och Ulf sitter på en bänk långt fram i kyrksalen.
– Där har vi missionens historia, dess nu och dess framtid i fyra personer, säger Göran och pekar mot datorskärmen. Det finns en ohygglig kraft i de här människorna. Det är fullständigt obegripligt vad de har gjort. De har en enorm ödmjukhet, hängivenhet och tveklöshet. Det finns en tro som kan flytta berg, och nu har jag sett den i verkligheten.
Så kan det gå när man dricker kyrkkaffe.
– Det ska bli spännande att se vad det blir av filmen, säger Ulla. Min önskan är att den inte ska visa vad människor har gjort utan vad Gud kan göra. Det är Guds verk som ska visas!
Anna Braw
Budbäraren nr 19, 2006.
Fotnot: På hemvägen från Tanzania fick Ulla Svensson en hjärtinfarkt. Hon hamnade på ett lasarett i Bryssel och fick stanna där i tio dagar. “Nu mår jag bra igen”, hälsar hon