Ha! Där täppte den helige Ande till truten på mig. Precis som jag har bett om! Säger Göran Skytte och ler triumferande över sitt vinglas. Han tänker inte gå i fällan och svara på frågan om han har något som inte vanliga präster har, ”för då är man tillbaka i jag-träsket”.

Vi sitter på en hotellbar i Ulricehamn och Göran Skytte varvar ner efter kvällens föreställning i kyrkans församlingsgård. Jodå, det blev fullspikat igen. Liksom i går i Göteborg och kvällen därföre i Växjö.

Det blev skrattsalvor och applåder, det blev långa köer till boksigneringen, det blev upprymda samtal kring fikaborden efteråt. Göran Skytte, tv-kändis, stjärnreporter, och var han inte ateist – men nu…! Rakt på sak om bönens kraft, om Anden, om änglarna. Sånt man sällan hör i kyrkan. Så går tongångarna och det är just om detta intervjun ska handla. Om Göran Skyttes nya roll som förkunnare. Om journalisten/författaren som vår tids predikant (Skytte har ju turnerande yrkeskollegor som också fyller kyrklokaler utanför gudstjänsttid).

Det ska också handla om hur en ekumenisk gräsrotsrörelse växt fram, som samlar hög- och lågkyrkliga, pingstvänner, katoliker, Livets ordare – otänkbara konstellationer för ett tiotal år sen.

Och hur Göran Skytte blivit en profil inom denna rörelse. Problemet är att Göran Skytte är aktivt ointresserad av Göran Skytte. Han är intresserad av sina aktuella projekt, en film och en bok. Samt av den helige Ande. Ämnen som i Göran Skyttes ögon sammanfaller.

Han har berättat om det tidigare under kvällen, med kroppsspråk och ljudeffekter värdiga en Ulf Ekman i god form. Hur han satt häromåret och deppade hemma i soffan efter en sprucken relation. – Då ryckte den helige Ande upp mig och – VROOM! – körde mig i 180 till Lund, och tog mig in i ett sammanhang där jag fick helt andra saker att göra än att tycka synd om mig själv.

Sammanhanget var Laurentiistiftelsen, den högkyrkliga studentkyrkan i Lund, där prästen Bo Brander verkar. ”En ko-loss-alt bildad och ko-loss-alt from man”, slår Göran Skytte fast med sitt karakteristiska betonande av varje stavelse. Uppslukad av förkunnelsen började han smyga med en fickbandspelare och spela in söndagspredikningarna. Något som nu mynnat ut i att Skytte och Brander skrivit en bok ihop, Ett år med Jesus, vars förstaupplaga sålt slut på några veckor.

Men inte nog med det. Där i Laurentii kyrka satt söndag efter söndag en kyrktant med mössan på och kappan knäppt. Och vem var det, jo det var Ulla Svensson,gammal EFS-missionär, fick Göran Skytte veta.

I dagarna har han klippt färdigt filmen om henne. Hur hon kom till dåvarande Tanganyika på 1950-talet och byggde upp en skolverksamhet. Och hur hon sedan adopterade en föräldralös flicka, Anneth. Flickan blev präst, kom till Sverige, doktorerade i Lund, och är tillbaka i Tanzania där hon driver skolor för barn med särskilda behov.

– Vilka kolossala stridsmänniskor! Detta är raka motsatsen till den skrytsamhetens, själviskhetens och uppblåsthetens kultur som vi lever i.

– Och varifrån-kommer-kraften? Det är den helige-Ande som leder. Väser Göran Skytte och spänner ögonen i publiken. Innan han åter börjar vanka och gestikulera, och så ett litet jämfotahopp, halleluja!

Han äger scenen totalt. Men ställer ändå hela tiden sin egen person i bakgrunden. Hans budskap är Bo Branders, ”en liten bråkdel av det”, utifrån boken där Göran Skytte intar rollen av frågvis lärjunge vid mästarens fötter. Högkyrklig teologi levererad på frikyrkospråk om man så vill. Och visst, Göran Skytte trivs i båda sammanhangen.

– Varhelst fromheten betonas. Det enda jag har svårt för är den politiskt korrekta mainstreamtron i Svenska kyrkan, där man vill ursäkta bort vissa delar av evangeliet. Och det är så vass Göran Skytte blir under intervjun. Han vill inte söka konfrontation, det är inte läge. I fjol rörde han upp känslor när han i Kyrkans Tidning efterlyste en öppnare hållning mot dem som inte accepterar kvinnliga präster, men den debatten har han lagt på is, ”frågan rör vid något som går långt utanför vad jag kan förstå”. Vad det nu handlar om är hur de fromma känner igen varandra och kommer samman från en mängd sammanhang, säger han. – Överallt dit jag kommer nu så är det ekumeniskt. Församlingar och trosriktningar samverkar i en utsträckning som jag tycker är förbluffande. Ett underbart tecken på den enhet vi ber om varje söndag.

Ser han sig som ett språkrör för dessa grupper, i opposition till ”mainstreamkyrkan”? Nej, den frågan tar han som en förolämpning.

– Du försöker pressa in mig i någonting … Jag är bara oerhört tacksam över att få göra det här. Nu, äntligen, går allt ihop som jag hållit på med i mitt liv. Jag har alltid sysslat med att föra ut olika budskap, och nu handlar det om budskapens budskap. Säger Göran Skytte och rättar genast sig själv: det är ju inte han som har något att säga, utan Bo Brander.

– Jag är en slags kolportör. Jag har fått gåvan att stå på scenen. Min roll är att försöka tala om Jesus och evangelium.

Jag gör det grundat på vår bok, men jag har inget eget budskap, det vore fel.

Visst,hans kändisskapbidrar till att folk vill lyssna på just honom. Men då är också det en del av Guds plan, säger Göran Skytte, som ser en mening med att det är först på senare år han vågat bli offentlig med sin tro, trots att han säger sig haft en sådan hela livet. För om han varit känd som kristen frommis, inte hade han då fått en egen pratshow i tv. Programmet Skytte sändes mellan 1990 och 1998 och hade en stadig tittarskara på över en miljon. Och långt mer än så när Lennart Koskinen, Ma Oftedal och Ulf Ekman kom till studion. Tro och religion blev efterhand ett stående samtalsämne och programmet bidrog aktivt till att bryta medietabut kring Gud, säger Göran Skytte.

– En djup övertygelse borrade sig in hos mig, att människor vill höra om Jesus. Det händer något när man talar om de här ämnena klart och tydligt och inte hummar. Vilket är vad han ska ägna sig åt nu när han, som han säger, har rensat sitt skrivbord. Det är slut med mångsysslandet. – Jag står på en bred autostrada och på den står det ”Jesus”. Från och med nu är det förkunnelse som gäller. I böcker, i film, det ena föder det andra.

Göran Skytte, hädanefter ett Andens redskap. Det kan tolkas som minst sagt anspråksfullt. Jo, han känner till invändningen, har själv haft den tidigare, säger han.

– Men vad som är anspråksfullt är för mig att säga att jag är så fantastiskt duktig. Det har tagit väldigt lång tid för mig att förstå detta. Och det var en oerhörd befrielse att äntligen få slippa detta jag, jag, jag.

– Det är ju det vi hela tiden ber om, att Gud ska ingripa i våra liv. Om man inte menar det, om man bara ber med munnen, ja då tycker man också det låter anspråksfullt att det verkligen skulle kunna ske.

Martin Larsson 08–462 28 07

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Kyrkans Tidning nr 45. November 9-15, 2006.