För mindre än ett och ett halvt år sedan hade de aldrig träffats. Nu har journalisten Göran Skytte och studentprästen Bo Brander skrivit en bok med 63 predikningar och samtal tillsammans. Alltihop handlar om Jesus - en gemensam vän.
Under ett plommonträd i en trädgård i Lund står ett trädgårdsbord. På bordet ligger en pärm. Den väger sina modiga kilon. – Vi har kallat den olika saker, säger Bo Brander. Först hette den Under plommonträdet … – … och sedan började vi kalla den en postilla, säger Göran Skytte. Men det är ingen postilla. Det är ju samtal i den också. Ett år med Jesus blev titeln till slut. Alltihop började en vårdag förra året. – Den helige Ande lägger sitt pussel med oss, säger Göran Skytte.
Han är journalisten som ägnat mer och mer av sin tid och energi åt att ställa frågor om kristen tro, och ibland också åt att debattera läget i kyrkan. Bo Brander är föreståndare för Laurentiistiftelsen, ett studenthem med tillhörande kyrka, och undervisar på teologiska fakulteten vid Lunds universitet. Ända sedan han och biologen Stefan Edman arbetade tillsammans på S:t Sigfrids folkhögskola utanför Växjö har miljöteologin varit hans specialområde, men det var inte det som gjorde att Göran Skytte tog kontakt med honom.
– Jag vaknade en söndagsmorgon i april förra året och kände att jag måste till Laurentii, berättar Göran Skytte. Jag brukade mest gå i Helgeandskyrkan annars, och i Laurentii är gudstjänsten en timme tidigare, så jag körde från Malmö till Lund på nio minuter. Det var något som drog mig hit!
Det var inte första gången han kom till S:t Laurentii kyrka, men det var första gången han deltog i en gudstjänst som Bo Brander firade. Han möttes av en stor församling, mest studenter men också barnfamiljer och äldre.
– Och så fort Bo började predika visste jag att jag måste spela in det. En sekund senare förstod jag att jag måste göra en bok av det, säger han.
Vad var det som fångade honom i Bo Branders sätt att predika? Han talar om en kolossal bildning kombinerad med ett språk som är vardagligt och med bilder som är drastiska, humoristiska, lärda, folkliga.
– Jag har hört bra predikningar förut, Ulf Ekmans och Per Mases till exempel, säger han. Men ingen som var såhär! Bo förenar så mycket i sin person och lägger till …
Bo Brander själv skruvar lite generat på sig i stolen bredvid Görans.
Det tog ett tag innan de fick personlig kontakt, men vid en kyrkfrukost gick Bo fram till Göran och frågade vad det var han höll på med. Göran hade nämligen kommit till högmässan varenda söndag sedan den där aprilmorgonen. ”Jag spelar in dig”, sa Göran (han erkänner glatt att hans originalidé var att spela in Bo utan att tala om det). Och så gav han Bo ett PM om sin arbetssituation: reportageresor på olika håll i världen, programledarskap i olika sammanhang, ett bokprojekt.
– Jag tackade så mycket, säger Bo. Göran hade tänkt att det var tydligt att boken var det som han höll på med här i Laurentii, men det förstod inte jag.
När väl alla presentationer var avklarade satte de igång att arbeta tillsammans, Bosse genom att predika precis som vanligt (”ibland utan anteckningar, ibland med ett papper som jag ändå inte tittar på”) och ställa sin tid till förfogande, Göran genom att spela in och spela in och spela in, lämna materialet för utskrivning och redigera.
Varje söndags predikning har följts av ytterligare en session, ett samtal på ungefär en halvtimme där Göran ställer frågor till Bo om predikans innehåll. I början gick det bra att sitta under plommonträdet, några gånger under terminen blev det samtal efter en veckomässa med studenterna som åhörare, och till slut fick Bo och Göran flyga iväg till Görans favoritställe i Ligurien för att komma ifatt med alla sommarsöndagar som behövdes för att materialet skulle täcka ett helt år. Med en hel predikan och ett halvtimmessamtal i form av frågor och svar för varje helgdagsmässa under ett år, 63 stycken totalt, gick det inte att göra en liten bok. Inte en stor heller. Under senvåren fattade förläggaren Per Åkerlund på Artos i Skellefteå beslutet att dela upp materialet i två volymer med samma titel.
– Det är Göran som har varit projektledaren hela tiden. I alla avseenden, säger Bo när det blir tyst en liten stund. Själv hade jag funderat på en annan bok, men när Göran kom med sin idé tyckte jag att det lät bra. Jag har hållit mina predikningar precis som jag brukar, och jag har varit helt oförberedd vid våra samtal, för Göran ville inte ge mig frågorna i förväg. En gång fick jag dem, och det blev inte bra. Jag tycker att det är rätt strongt av honom att hålla igång ett samtal 63 gånger.
Varje söndag har en överskrift i evangelieboken, och dem och texterna har Göran också haft till hjälp.
– Söndagarnas ämnen har gjort att vi har kommit in på allt möjligt – från förståndshandikappade barns värde till kyrkans situation, säger han. Jag har utnyttjat det jag kan om att ställa frågor till att ställa frågor som jag vill ha svar på! Ofta är de ganska elementära.
Han ger några exempel: Vad är nåd? Kan man bli frälst flera gånger? Var fanns Guds heliga Ande fram till pingsten år 33?
– Det är en konst att ställa sådana frågor. Det är väldigt mycket som är allmängiltigt, och många frågor som jag aldrig har fått förut, säger Bo. Ett och annat profetiskt statement har jag också hört!
Och Bo har, enligt Göran, aldrig ryggat för frågorna. Jo, kanske en gång. När Göran frågade hur Jesus egentligen hade tänkt i en viss situation sa Bo: ”Det får du fråga honom själv.”
– För mig personligen har det här arbetet inneburit att jag har fått sitta med detta lärdomsberg, denna humorist, i ett helt år och lyssna och fråga, säger Göran. Jag skojar inte: jag är lärjungen vid lärarens fötter.
– När vi satte igång tänkte jag: det här blir lätt som en plätt, säger Bo. Efter ett tag var det mer som ett oändligt slit. Vi har säkert tusen samtalsinlägg var, och det har varit ett rätt forcerat arbete. Jag upprepar mig ju ibland. Och det händer att jag ändrar mig! Göran har fått redigera en del. Det har blivit en djup vandring genom kyrkoåret, och jag lär mig jättemycket av Göran – hans förtröstan på den helige Ande och hans entusiastiska hänvisningar till honom har betytt mycket för mig.
Men det är inte inbördes beundran som är drivkraften i projektet:
– Lidelsen för oss båda har varit att göra en bok om Jesus, säger Bo.
– Och Jesu språkbruk är oerhört kraftfullt och drastiskt! säger Göran. Bo har det språket – det är annars sällan man hör det. Det finns ingen oro för att det inte ska låta fromt. Nåden och förlåtelsen är konsekvent närvarande, och ihärdigheten i det har gjort dem levande för mig. Bo umgås dagligen med unga människor, och de bilder han använder stämmer. De blir inte manierade.
– Första ordet i boken är Jesus, säger Bo. Sista också. I förordet lägger vi boken vid Jesu fötter. Han får göra vad han vill med den. Han kan spola den om han vill. Människoplaner är något fullständigt värdelöst – nu har vi gjort vårt, och så får vi se vad han har för planer med det hela.
– Och det sista jag säger är: ”Var inte rädd!” Det står 365 gånger i Bibeln, säger Göran.
ANNA BRAW
VÄRLDEN IDAG Fredag 1 september 2006
Under ett plommonträd i en trädgård i Lund står ett trädgårdsbord. På bordet ligger en pärm. Den väger sina modiga kilon. – Vi har kallat den olika saker, säger Bo Brander. Först hette den Under plommonträdet … – … och sedan började vi kalla den en postilla, säger Göran Skytte. Men det är ingen postilla. Det är ju samtal i den också. Ett år med Jesus blev titeln till slut. Alltihop började en vårdag förra året. – Den helige Ande lägger sitt pussel med oss, säger Göran Skytte.
Han är journalisten som ägnat mer och mer av sin tid och energi åt att ställa frågor om kristen tro, och ibland också åt att debattera läget i kyrkan. Bo Brander är föreståndare för Laurentiistiftelsen, ett studenthem med tillhörande kyrka, och undervisar på teologiska fakulteten vid Lunds universitet. Ända sedan han och biologen Stefan Edman arbetade tillsammans på S:t Sigfrids folkhögskola utanför Växjö har miljöteologin varit hans specialområde, men det var inte det som gjorde att Göran Skytte tog kontakt med honom.
– Jag vaknade en söndagsmorgon i april förra året och kände att jag måste till Laurentii, berättar Göran Skytte. Jag brukade mest gå i Helgeandskyrkan annars, och i Laurentii är gudstjänsten en timme tidigare, så jag körde från Malmö till Lund på nio minuter. Det var något som drog mig hit!
Det var inte första gången han kom till S:t Laurentii kyrka, men det var första gången han deltog i en gudstjänst som Bo Brander firade. Han möttes av en stor församling, mest studenter men också barnfamiljer och äldre.
– Och så fort Bo började predika visste jag att jag måste spela in det. En sekund senare förstod jag att jag måste göra en bok av det, säger han.
Vad var det som fångade honom i Bo Branders sätt att predika? Han talar om en kolossal bildning kombinerad med ett språk som är vardagligt och med bilder som är drastiska, humoristiska, lärda, folkliga.
– Jag har hört bra predikningar förut, Ulf Ekmans och Per Mases till exempel, säger han. Men ingen som var såhär! Bo förenar så mycket i sin person och lägger till …
Bo Brander själv skruvar lite generat på sig i stolen bredvid Görans.
Det tog ett tag innan de fick personlig kontakt, men vid en kyrkfrukost gick Bo fram till Göran och frågade vad det var han höll på med. Göran hade nämligen kommit till högmässan varenda söndag sedan den där aprilmorgonen. ”Jag spelar in dig”, sa Göran (han erkänner glatt att hans originalidé var att spela in Bo utan att tala om det). Och så gav han Bo ett PM om sin arbetssituation: reportageresor på olika håll i världen, programledarskap i olika sammanhang, ett bokprojekt.
– Jag tackade så mycket, säger Bo. Göran hade tänkt att det var tydligt att boken var det som han höll på med här i Laurentii, men det förstod inte jag.
När väl alla presentationer var avklarade satte de igång att arbeta tillsammans, Bosse genom att predika precis som vanligt (”ibland utan anteckningar, ibland med ett papper som jag ändå inte tittar på”) och ställa sin tid till förfogande, Göran genom att spela in och spela in och spela in, lämna materialet för utskrivning och redigera.
Varje söndags predikning har följts av ytterligare en session, ett samtal på ungefär en halvtimme där Göran ställer frågor till Bo om predikans innehåll. I början gick det bra att sitta under plommonträdet, några gånger under terminen blev det samtal efter en veckomässa med studenterna som åhörare, och till slut fick Bo och Göran flyga iväg till Görans favoritställe i Ligurien för att komma ifatt med alla sommarsöndagar som behövdes för att materialet skulle täcka ett helt år. Med en hel predikan och ett halvtimmessamtal i form av frågor och svar för varje helgdagsmässa under ett år, 63 stycken totalt, gick det inte att göra en liten bok. Inte en stor heller. Under senvåren fattade förläggaren Per Åkerlund på Artos i Skellefteå beslutet att dela upp materialet i två volymer med samma titel.
– Det är Göran som har varit projektledaren hela tiden. I alla avseenden, säger Bo när det blir tyst en liten stund. Själv hade jag funderat på en annan bok, men när Göran kom med sin idé tyckte jag att det lät bra. Jag har hållit mina predikningar precis som jag brukar, och jag har varit helt oförberedd vid våra samtal, för Göran ville inte ge mig frågorna i förväg. En gång fick jag dem, och det blev inte bra. Jag tycker att det är rätt strongt av honom att hålla igång ett samtal 63 gånger.
Varje söndag har en överskrift i evangelieboken, och dem och texterna har Göran också haft till hjälp.
– Söndagarnas ämnen har gjort att vi har kommit in på allt möjligt – från förståndshandikappade barns värde till kyrkans situation, säger han. Jag har utnyttjat det jag kan om att ställa frågor till att ställa frågor som jag vill ha svar på! Ofta är de ganska elementära.
Han ger några exempel: Vad är nåd? Kan man bli frälst flera gånger? Var fanns Guds heliga Ande fram till pingsten år 33?
– Det är en konst att ställa sådana frågor. Det är väldigt mycket som är allmängiltigt, och många frågor som jag aldrig har fått förut, säger Bo. Ett och annat profetiskt statement har jag också hört!
Och Bo har, enligt Göran, aldrig ryggat för frågorna. Jo, kanske en gång. När Göran frågade hur Jesus egentligen hade tänkt i en viss situation sa Bo: ”Det får du fråga honom själv.”
– För mig personligen har det här arbetet inneburit att jag har fått sitta med detta lärdomsberg, denna humorist, i ett helt år och lyssna och fråga, säger Göran. Jag skojar inte: jag är lärjungen vid lärarens fötter.
– När vi satte igång tänkte jag: det här blir lätt som en plätt, säger Bo. Efter ett tag var det mer som ett oändligt slit. Vi har säkert tusen samtalsinlägg var, och det har varit ett rätt forcerat arbete. Jag upprepar mig ju ibland. Och det händer att jag ändrar mig! Göran har fått redigera en del. Det har blivit en djup vandring genom kyrkoåret, och jag lär mig jättemycket av Göran – hans förtröstan på den helige Ande och hans entusiastiska hänvisningar till honom har betytt mycket för mig.
Men det är inte inbördes beundran som är drivkraften i projektet:
– Lidelsen för oss båda har varit att göra en bok om Jesus, säger Bo.
– Och Jesu språkbruk är oerhört kraftfullt och drastiskt! säger Göran. Bo har det språket – det är annars sällan man hör det. Det finns ingen oro för att det inte ska låta fromt. Nåden och förlåtelsen är konsekvent närvarande, och ihärdigheten i det har gjort dem levande för mig. Bo umgås dagligen med unga människor, och de bilder han använder stämmer. De blir inte manierade.
– Första ordet i boken är Jesus, säger Bo. Sista också. I förordet lägger vi boken vid Jesu fötter. Han får göra vad han vill med den. Han kan spola den om han vill. Människoplaner är något fullständigt värdelöst – nu har vi gjort vårt, och så får vi se vad han har för planer med det hela.
– Och det sista jag säger är: ”Var inte rädd!” Det står 365 gånger i Bibeln, säger Göran.
ANNA BRAW
VÄRLDEN IDAG Fredag 1 september 2006